***

För ett tag sen började jag bli lite irriterad på min mamma som aldrig låter mig växa upp! Jag älskar min mamma, väldigt mycket, men måste erkänna, och tror alla kan göra det, att morsor är irriterande väldigt ofta! Jag vill nämligen åka någonstans på sommaren och hon sa att det är inte säkert för hon vill kanske köpa lägenhet. Då sa jag att jag kan spara mina pengar. De jag får som studiebidrag. Då började mamma skratta att de pengarna är inte mina att ge ut, för jag vet inte hur man ger ut pengar på ett bra sätt. Att jag köper onödiga saker...Och?! Det är mina pengar och jag ska få köpa vad jag vill för dem. Hur ska jag lära mig vad som är onödigt, eller ha egen smak, om jag aldrig får köpa något själv. Och nej, godis och sånt skit räknas inte, tjugo kronor kan jag väl få. Så snällt!

Mamma sa att jag kan få göra ett konto snart om jag vill. Eftersom allt typ är gratis tills man fyllt 18 år. Annars hade hon säkert velat vänta längre med det. -.- Så pengarna kanske inte blir ett lika stort problem snart. Men en annan sak som gör mig arg är att jag älskar att resa, när jag väl gör det, vilket inte händer så ofta eftersom mamma är så rädd att något ska hända så hon släpper aldrig mig själv någonstans. Hittils har jag lyckats komma till stan själv, men allra helst skulle hon vilja att jag satt hemma hela tiden. SÅ även om jag skulle få pengar till sommaren skulle hon ändå inte låta mig åka någonstans.

***

I Taylor Swifts låt "Never Grow Up" sjunger hon att hon aldrig skulle vilja växa upp, att hon skulle vilja vara det där lilla barnet som inte behöver bekymra sig över något. Den låten ser barndom som något positivt alltså, och det gör jag också. Jag önskade att jag kunde uppleva barndomen lite längre, men nu är jag inte ett barn längre. Om knappt ett år är jag 18 och jag känner mig inte alls som det. Visst är det skönt att inte behöva fixa räkningar och bry sig om pengar, eftersom jag aldrig känner mig fattig, men det vore kul att kunna bestämma själv hur jag ska klä mig, var jag ska åka på sommaren och så. Mamma låter mig inte växa upp och inte konstigt att jag inte kan vara utan henne ens en vecka då, typ, utan att längta. Men ändå, när jag pratar med henne irriterar hon mig så mycket och jag blir ledsen att hon inte låtit mig växa upp. Så här tänkte jag mig inte att jag skulle vid 17 års ålder när jag var liten. Så... jag älskar barndomen och tycker man ska vara barn så länge som möjligt, men när man nästan är 18 tycker jag att föräldrarna ska våga släppa taget lite. Jag hoppas att jag inte kommer vara likadan till mina barn. Vi har lite delade åsikter om hur man uppfostrar.